Att misshandla en krusbärsbuske

Idag var det dags för något som jag varit sugen på ända sedan vi var på första visningen av vårt hus: att sätta saxen (sekatören) i vinbärsbuskarna! Det står nämligen två gamla och  f r u k t a n s v ä r t  risiga svartvinbärsbuskar vid vår blivande köksträdgård. De såg ut ungefär som jag kan göra en sån där morgon när håret står åt alla håll, det vill säga ungefär såhär:

Jag ber om ursäkt för den mörka, trista bilden - men andemeningen går väl fram iallafall. Stora vinbärsbuskar med många grenar som korsar och gnager på varann. 

Nu hör till saken att jag är en ytterst glad amatör när det kommer till beskärning. Jag kan egentligen inte särskilt mycket om att beskära, annat än det som jag läst mig till i böcker: ta bort korsande grenar, inåtväxande grenar, se till att busken/trädet får luft. När det gäller vinbär ska man ju inte beskära bort alltför mycket gamla grenar heller, eftersom det är den som bär frukt (särskilt på röda och vita vinbär) samma sommar. 

Däremot tycker jag det är väldigt roligt att beskära, så jag satte igång med såväl sekatör som grensax i högsta hugg:

Mmmm, sekatören. En av mina bästa vänner.

Jag hittade den här grensaxen (?) i ett av våra förråd, den var alldeles rysligt bra! En kvarleva från de förra ägarna. 

Och hur det blev? Tja, inte så pjåkigt tycker jag:

Kanske inget beskärningsmässigt mästerverk, men åtminstone bättre än innan. Vi får väl se hur buskarna reagerar på detta, förhoppningsvis ger de oss massa fina bär i sommar. 

Efter vinbärsbuskarna var det dags för något jag fasade lite mer för: den lilla rishögen. Krusbärsbusken. För även om jag inte är någon duktig beskärare, så har jag åtminstone beskurit vinbärsbuskar mer än en gång tidigare. Faktiskt en fem-sex-åtta-tio gånger. Samtliga buskar har överlevt åtminstone en eller två säsonger. Men krusbärsbuskar... har jag inte satt sekatören i, förrän idag. Och då var det dags för den lilla rishögen att friseras:

Den Lilla Rishögen är alltså en liten, spretig, taggig, ilsken krusbärsbuske. Jag brukar ha mottot "Friskt klippt, hälften vunnet - och klipper man för mycket så den dör kan man alltid köpa en ny!" när jag beskär, och det var nog tur idag. Jag hade i ärlighetens namn inte så stor aning om vad jag höll på med. Den Lilla Rishögen skrek om misshandel och gjorde sitt bästa för att sticka mig, men jag tror slutresultatet blev acceptabelt med tanke på att en novis ligger bakom:

Något mer friserat. Lite lättare att komma åt bären (om det nu kommer några) utan att sticka sig på taggar. 

Annars? Ptja, Olof har ägnat sig åt formklippning av granar... för en massa månader sedan såg vi ett program på Trädgårdstoppen där en kvinna brukade formklippa små granar som kom upp på tomten. Inspirerad av detta norpade Olof åt sig av såväl sekatör som grensax och satte fart. Nå, resultatet blev ju roligt iallafall: 

Granbollsmästaren i full action. Ett blivande offer till höger.

Självklart har även hönsen varit med under dagen. De uppskattar alldeles särskilt att gräset börjar tina fram och försåg sig glatt av mer eller mindre gröna strån. Jag är så glad över våra små hönor, de är så duktiga och ger oss mellan ett och två ägg om dagen. Så fantastiska djur! 

Saker man gör en lördag mitt i februari

Saker man gör en lördag mitt i februari:

1. Man släpar ris i mängder efter den förbaskade jättegranen man fällde förra helgen. 

2. Man släpper ut hönsen och säger hej till dem. 

3. Man gläds åt att hönsen värper så fina små ägg åt en. Himla fint.

4. Man tittar till sina frösådder.

5. Man är glad över att ens chiliplanta är så stor och fin. 

6. Man klappar lite på de flikbladiga fläder-pinnarna man fick av bästa Marit och uppmuntrar dem att växa ordentligt inför sommaren. 

7. Man är liiite, liiiite stolt över att ens kronärtskocka ('green globe') växer så fint och är en sån stilig och ståtlig planta.

8. Man tar fram ett gäng krukor...

9. ...och ett ungefär lika stort gäng vitlökar. Det kom nämligen en flytt emellan där i höstas, så man glömde/misslyckades att få ner vitlökarna i jorden. Alltså görs ett försök nu istället. 

10. Man pillrar ner ett gäng yttepyttesmå Jätteverbena-frön och täcker dem med vermiculit, och förundras över att så små små frön kan bli så stora, höga och fina blommor. Det är helt galet egentligen.

11. Man funderar på om man ska peta ner sina tomatfröer i jorden också, men konstaterar att det är en dag imorgon också. Och i övermorgon. 

12. Man tittar ut, inser att det SNÖAR, blir arg och uppgiven och sur på det eländiga vädret och försöker medelst tankekraft att få snön att försvinna och solen och värmen att komma istället. Men det misslyckas man med, så man sätter sig vid datorn och skriver det här blogginlägget istället.

Ja, det är väl ungefär det man gör en lördag mitt i februari.

Hönsen & Utomhuset

Det har varit plusgrader här i Hillsjöstrand i veckan, så jag beslöt mig för att låta hönsen gå ut och kika lite på "utomhuset". De var förvisso rätt tveksamma till det påhittet, men gjorda iallafall sitt bästa för att ta sig en titt på vad som väntade där ute. Jag hade med mig kameran och dokumenterade det hela.

Stig-Harald tittade lite skeptiskt ut genom dörren. "Vad är det där?"

En av de vita hönorna 

Men efter en stund vågade de åtminstone hoppa ut över tröskeln och ta sig en titt på utomhuset!

Med lite välkastade ostbitar gick det att muta dem att kika ut en stund.

Vår vackre, stilige tupp <3

Stig-Harald ser till att ta för sig och kluckar glatt åt sina hönor att han hittat godis.

Plötsligt tittade även Gullan ut...

"Hörrni, vad gör ni här ute?! Utan att säga till mig?!"

Hönorna äter ost med Stig-Harald håller utkik.

"Det drar ju lite kyligt... men jag kan ju titta lite iallafall" ser Gullan ut att tänka.

Våra fina, härliga höns <3

Nä, nu får det räcka med utomhusande för idag. Hejdå! 

Det första ägget

Vi har fått vårt första ägg! Det är nog finfina Gullan, som fyller två år till sommaren och därmed redan har värp-vanan inne, som lagt det. Det syntes tydligt att hon provat alla redena, men sen bestämde sig för det sista. Ägget har en jättefin varmrosa färg, och vägde 51 gram. Klart godkänt, industrihöns-köpe-ägg väger ju runt ca 60 gram så 51 gram är jättebra.

Nu är frågan vad jag ska göra med det fina ägget - jag är bra sugen på att bara koka det och äta det med lite salt, men jag vet ju hur svårskalade alldeles nyvärpta ägg är så jag väntar nog lite med det.

Här är vårt fina ägg:

Självklart måste man fotografera sitt första ägg. 

Sen tänkte jag fotografera ägget tillsammans med en tändsticksask, men då var det några vissa siameser som också ville inspektera det...

Sådär! Här syns äggets storlek tydligare.

Låt mig presentera: HÖNSEN!

Äntligen, äntligen har vi hämtat våra första hedemorahöns! Resan till dalarna gick bra, Neta som vi köpte vår kvintett av var väldigt trevlig och resan hem gick bra den med. Väl hemma i hönshuset välkomnades de av en aptitlig måltid bestående av salladsblad och riven ost, och i foderautomaterna låg mumsiga skalade solrosfrön och väntade som välkomstpresent. Hela gänget kastade sig över maten, inte så konstigt förvisso - man blir ju faktiskt hungrig av att sitta instängd i en kartong i strax över två timmar! Nu spatserar de omkring i hönshuset och ser sig omkring, kikar på mat- och vattenstationerna och sprätter lite i ströet. Förhoppningsvis känner de sig snart hemmastadda :)

Här är bilder:

Tuppen, som vi döpt till Stig-Harald, och en av unghönorna hittade snabbt välkomstmiddagen och inledde med att välta ut hälften i ströet :D

Den gula hönan heter Gullan, den andra är en av de vita unghönsen som vi inte har något namn till ännu.

Två av unghönorna hittade snabbt till foderautomaterna - som kvällen till ära var toppade med skalade solrosfrön! Smaskens!

Här är Gullan, vår äldsta höna som är 1,5 år. Jättefin tjej. 

Gullan och unghönsen festar på sallad och riven ost.

Unghönorna är tre till antalet, och är alla vita med varierande bruna/mörkare fjädrar på ryggen. Man kan se skillnad på dem - en har mörkt ansikte och mörkare ben (hönan till höger). 

...och en av de andra unghönorna har rödare kam och slör, hon har nämligen börjat värpa!

En av unghönorna, fröken med mörkt ansikte.

Unghönan som börjat värpa.

Efter en lång resa måste man sträcka på vingarna litegrann...

Å här är vår stilige tupp: Stig-Harald! 

Jag brukar alltid döpa mina tuppar efter manliga släktingar, och denna gång fick tuppen ett dubbelnamn efter såväl min som efter Olofs far. Alltså: Stig-Harald! 

Här ser man hela hans fina teckning. Otroligt tjusig kille. Han är väldigt stolt och lite kaxig över att ha fått eget hönshus och egna tjejer, han var visst lite mobbad av gammeltuppen i sitt förra hem. Men hos oss är det han som blir högsta hönset. 

En rejält skarp och stolt blick har vår Stig-Harald! 

Ja, det var det jag hade att rapportera om våra höns! Det ska bli otroligt roligt att lära känna dem, få dem lite mer tama och se hur de "bor in sig" och gör hönshuset till sitt.