För några år sedan, när jag bodde på landet i hälsingland, hade jag höns. Trevliga, mysiga dvärgkochinhöns som skrockade, lade ägg, ruvade fram fina kycklingar och gärna sprätte omkring i trädgården och hittade sin egen mat. Det var så otroligt mysigt att ha höns, de är sådana personligheter och ger dessutom fantastisk gödsel som man kan använda i trädgården!
Alltså vill jag ha höns igen, nu när vi flyttar till vårt drömhus i Hillsjöstrand. Jag har funderat lite på olika raser, det finns ju rätt många hönsraser som alla har olika behov och förutsättningar. Dvärgkochins, som jag hade tidigare, är förvisso otroligt söta och trevliga små höns som är fina med sina fjädrar på fötterna - men de är mer ruvmaskiner än duktiga äggläggare, och även om det är mysigt att ha kycklingar är det inte huvudsyftet med mina höns.
Alltså vill jag ha höns igen, nu när vi flyttar till vårt drömhus i Hillsjöstrand. Jag har funderat lite på olika raser, det finns ju rätt många hönsraser som alla har olika behov och förutsättningar. Dvärgkochins, som jag hade tidigare, är förvisso otroligt söta och trevliga små höns som är fina med sina fjädrar på fötterna - men de är mer ruvmaskiner än duktiga äggläggare, och även om det är mysigt att ha kycklingar är det inte huvudsyftet med mina höns.
Samtidigt tycker jag mycket om lantrastanken, att bevara en lantras som funnits i vårt land länge och som behöver bevaras för eftervärlden. För mig, som bor i Gästrikland, blir det naturligt att blicka västerut mot grannlandskapet Dalarna och Hedemorahönan. Hedemorahöns har ju funnits i Dalarna under många århundraden, och har bland annat en tradition av att ges som brudgåvor till nygifta par. De har dessutom en extra tjock fjäderdräkt som skydd mot kyla, och anses allmänt vara tåliga. Kanske blir det några Hedemorahöns, som får ta plats i vårt hönshus till våren?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar