Trädsamvete

Jag såg ett avsnitt av "Trädgårdstoppen" på TV8 idag, programmet som leds av medelhavsträdgårdsentusiasten Peter Englander. Han pratade bland annat om skillnaden mellan gamla trädgårdar och nya, och sa något i stil med "man blir så ledsen när man ser hur folk som flyttar in i trädgårdar tar ner alla gamla träd och sen planterar nåt litet som ersättning.". Jag tror jag rodnade här hemma i soffan, så träffad kände jag mig! Samtidigt kan jag tycka att det är lite skillnad med vår blivande trädgård... för det är ju inte det att vi inte vill ha träd, det är bara det att det är fel träd!

Jag är helt enkelt inte särskilt god vän med barrträd. Granar är fina vid jul, visst, och tallhedar är oändligt vackra... men i en trädgård? Nej tack. Jag är inte ens särskilt förtjust i tuja och andra liknande trädgårdsväxter. Jag vill ha lövträd; björkar, lönnar (kopparlönn! klotlönn!), ekar och kastanjer. Jag vill ha härliga prydnadsträd som körsbärsträd, katsura, och massor med fruktträd. Björkarna som växer vid uppfarten exempelvis, lever inte det minsta farligt. Jag gillar björkar. Men inte granar. Och inte tallar. Särskilt inte sådana som står i rabatter, som de här nedan:

Faktum är att jag vill hitta ett riktigt rejält träd, ett vårdträd, som vi kan plantera så snart vi flyttat in. Peter Englander gav rådet att våga plantera ett träd mitt i trädgården, något som resten av trädgården kan kretsa kring. Vi vill gärna ha något som har några år på nacken så det fått lite storlek redan. Jag vet varken vilken sorts träd vi vill ha (det lutar åt ek eller lönn), eller var det skall stå och var jag kan köpa det - men det får jag väl undersöka helt enkelt.

Så, vad tror ni? Är jag förlåten för att jag tänker gå fram med stor-sågen när vi väl flyttat in, och meja ner de granar som står i både rabatter och vid gräsmattan? Eller kommer Peter Englander hemsöka mig i mina drömmar och vifta hotfullt med döda gran-grenar? Den som lever får se.